Författare: gorort

På måndagseftermiddagen träffades ett nittiotal aktiva seniorer i samlingssalen i kommunens hus för gemensamt luciafirande.

Lucian kom i år i digital skepnad. Göran Örtlund visade nämligen Bengt Johanssons film från luciafirandet i Grästorps kyrka år 2019 med körsång och luciatåg.

Därefter blev det julsmörgås från kulturhusets kafé samt kaffe och pepparkaka. Under fikastunden såldes fem lottringar och skumtomtar som placerats ut på borden hade god åtgång.

Sven Rygell berättade om den stora husflytten i Sal 1982. Då flyttade Inga-Lisa och Sven Rygell sitt hus, som tidigare varit småskola i Sal socken, från skoltomten ca 200 m österut över markerna till Korsgården, där den gamla mangårdsbyggnaden från 1870-talet fått lämna plats åt deras nyrenoverade boningshus.

Sven och Inga-Lisa hade dokumenterat flytten ordentligt och åhörarna fick ta del av både foton och en superåttafilm från flyttningen, som ombesörjdes av en firma från Sölvesborg. Nyfikna grannar hade också kommit med på bild, liksom en grannfru som fick provåka med huset.

Trion Margareta Särevik, Conny Andersson och Arne Axelsson bjöd på sånger med julanknytning, bland annat en malajvisa av Jules Sylvain. Flera visor framfördes trestämmigt till Margaretas sköna pianoackompanjemang. Som avslutning sjöng Conny visan Knalle Juls vals av Evert Taube för en riktigt fulväxt gran.

Sammankomsten avslutades med lottdragning. Fina vinster delades ut, ostbrickor och gräddostar, chokladaskar och presentkort från Systembolaget samt julstjärnor och cyklamen.

Ordförande Britt-Marie Håkansson avslutade den uppskattade sammankomsten med att önska alla en God Jul.

//Kristina Hurtig

En strålande höstdag, samåkte 23 Aktiva Seniorer på Julmarknad.

Vi började med Lunch på Uppegårdens vilt och kök, där vi serverades en smaklig viltfärsbiff med tillbehör.

Därefter gjordes ett besök bland marknadsstånden, där det erbjöds hantverk, avsmakning av olika sorter ost, sylt och charkuterivaror, utbudet var stort och varierat. Med välfyllda magar och kassar for vi sedan hem igen.   

Vid pennan: Jan ”Gnistan” Vinberg.

Det var 22 Aktiva Seniorer som klev på tåget i Grästorp för en resa till Borås och textil museet.

Vi började med att äta lunch på The Company.

På textil museet fick vi guidad tur bland utställningar.

Kläder & Couture:  Visades hur parismodet under 1930–70 inspirerade till vardagsmode i Sverige. Boråsföretaget Bröderna Magnusson Damkonfektionsfabrik en av dem.

Från Viskan till havet visade hur textilindustrin på verkat miljön. Konstnären Jeanette Schäring har på historiska vägar visat ett samband mellan textil, färg och vatten. Flyttningen av textiltillverkningen har flyttats utomlands har även problem flyttats

Omstart Mode. Utställningen som vill visa att trots nytänkande hos branschen av textiler och återanvändning i samhälle finns det oändlig med textiler som inte används.

Ny gästutställare var Sven Fristedt Mästare i mönster. Började sin verksamhet i Borås.  Hans originella och karaktäristiska mönster har prytt åtskilliga hem.

Det fanns även möjlighet till att prova kläder och hattar.

Nöjda med resan återvände ett glatt gäng till Grästorp.

//Kerstin Vinberg

Ett trettiotal aktiva seniorer lyssnade till Ted Rosvalls föredrag ”Släktforskning – ett sätt att leva”. Ted är känd från TV-programmen ”Arvinge okänd” och ”Vem tror du att du är?”, där han anlitades för sin förmåga att förmedla fakta ur arkiven på ett underhållande sätt för TV-tittarna.

Ted hade tänkt bli bibliotekarie eller antikvarie med musiken som hobby. I stället kom det att bli tvärtom. Han har varit kyrkomusiker i Falköpings pastorat och ägnat sig åt släktforskning på fritiden. Redan i tidiga tonåren väcktes hans intresse för släktforskning genom ätten Bernadotte, och under årens lopp har han utgett cirka tjugotalet skrifter om Europas furstehus. Så fick han också år 2018 Hans Majestäts Konungens medalj i guld av 8:e storleken för sina insatser som genealog (släktforskare) och kulturförmedlare. Förutom böcker skriver han bloggar och kåserier om släktforskning och är en uppskattad föreläsare.

Under knappt tiotalet år var han ordförande i Sveriges släktforskarförbund.

Som kyrkomusiker har han komponerat ett antal visor för körer och skola. Dessutom har han stort engagemang för ensamkommande flyktingbarn från Afganistan.

Ted visade ett bildspel som handlade om några människoöden ur hans egen släkt.  Genom DNA-teknik uppenbarades det att farmor Oda hade ett halvsyskon som ingen vetat om. Men DNA ljuger inte, och tack vare det fick Ted några fler sysslingar att umgås med.

Att släktforska är verkligen ett sätt att leva, vilket Ted demonstrerade med sitt bildspel. Det är allmänbildande att släktforska: Man får sätta sig in i allmän historia, kyrkohistoria, rättshistoria, karttydning, socialhistoria, soldatforskning, handstilstydande, göra intervjuer … Idag är många historiska källor digitaliserade, vilket underlättar enormt för den som släktforskar.

Ted betonade vikten av att ta vara på berättelser som finns hos äldre släktingar. Tyvärr vaknar ofta intresset och frågorna när det är för sent och de gamla är borta.

Visste ni att vi har Ted med flera att tacka för att sockenindelningen finns kvar? När Skatteverket tog över folkbokföringen 1991 tyckte man att sockenindelningen var  förlegad och betydelselös i skattesammanhang, men föreningen ”Rädda våra socknar” lyckades övertala regeringen att utreda frågan närmare. Utredningen kom fram till att sockenindelningen behövdes exempelvis för jämförande statistik, och så fick socknarna vara kvar, till glädje och nytta inte minst för släktforskarna. Att det idag egentligen ska heta distrikt och inte socken spelar mindre roll.

Efter föredraget kunde åhörarna botanisera bland Teds böcker och ställa frågor till honom.

Träffen avslutades med att föreningen bjöd på kokt korv med bröd samt kaffe och kaka, mycket uppskattat av deltagarna.

//Kristina Hurtig

Måndagen bjöd på en mycket vacker höstdag med strålande sol när vi samlades i bygdegården för vårt upptaktsmöte. Vi var 93 personer som kom, fler än förväntat, men otroligt roligt med så många.

Alla hälsades välkomna av ordföranden Britt-Marie, särskilt nya och återkommande medlemmar fick ett extra välkomnande.

Eftermiddagen började med musik och sång av Svenne & Jörgen som hade en bred repertoar av Elvis, Sven-Ingvars, Darin mm. De gav oss också en lektion i hur ”Små grodorna” kan låta på två olika sorters dragspel. Det var stor skillnad.

Därefter följde presentation av höstens verksamhet. Det blir bl.a studiecirkel Västergötland, föredrag om släktforskning med Ted Roswall, dagsresor mm. (Se på hemsidan om anmälningar.) Det fram gick också att vi fortsättningsvis har gymgrupper, bokklubb och vill vi ut och gå på Skubbet så ordnar vi det också. Ordföranden slog också ett slag för Seniorcentret som har ett digert program för oss alla.

Under tiden vi fikade såldes det ett antal lotter. Som gick åt som smör i solsken. Det var ett stort antal priser som delades ut vid slutet av vårt möte.

Ett stort tack till alla som hjälpte till att återställa lokalen.

// Gunnar ”Charlie” Håkansson

48 av läsårets studiecirkeldeltagare följde med på resa till Östergötland med Enströms buss.

Lunch i form av laxbuffé intogs på Ombergs Golf Resort.

Första studiebesöket blev Alvastra klosterruin vid Ombergs fot. Vår guide Markus Lindberg var ytterst beläst och kunnig och förmedlade sina kunskaper på ett underhållande och intresseväckande sätt under hela resan.

Efter en rundtur på Omberg blev nästa stopp Vadstena, där den heliga Birgitta grundat sitt kloster som kom att överglänsa Alvastra i betydelse.

Vadstena kungshus har en intressant historia. Man kände till att det funnits en kungsgård i Vadstena men ingen visste längre var den stått. När en byggnad tillhörande Vadstena kloster skulle byggas om för att inrymma Vadstena folkhögskola upptäckte den dåvarande unge stadsarkitekten att byggnaden var mycket äldre än man trott och lyckades stoppa ombyggnaden. Man hade funnit kungshuset! Det var byggt redan på mitten av 1200-talet som ett kungligt lustslott och donerades av kung Magnus Eriksson och hans drottning Blanche (Blanka) som grund till det blivande birgittinerklostret.

Det tredje klostret vi besökte var Vreta kloster, som var ett nunnekloster grundat tack vare att den sverkerska ätten skänkte mark till benediktinerorden. Klosterkyrkan (samt en delvis konstruerad ruin) är det enda som finns kvar av Vreta kloster.

Vi bodde inkvarterade i tre nätter på Valla folkhögskola i utkanten av Linköping med gångavstånd till gamla Linköping.

Andra dagen besökte vi Ekenäs slott, som ligger i Linköpings kommun på en hög klippa vid sjön Tegen. Slottet har i omgångar ägts av släkten Banér. Den sista som bodde där hörde till släkten Klingspor. Ekenäs byggnadsminnesförklarades 1974.

Flera sägner berättas om Ekenäs och slottet har genom sociala medier blivit känt som ett spökslott:

Greve Mauritz Vellingk som levde under Gustav III:s tid ska ha gjort sig av med hemliga dokument i sjön. Drängpojken Nisse som hjälpte honom blev därefter inmurad i en källarrumsvägg för att hemligheten inte skulle komma ut. Det igenmurade rummet, som aldrig har öppnats, kallas för ”Nisses håla”. Det sägs att om utrymmet öppnas kommer en stor olycka att drabba både slottet och dess ägare.

På hedersplatsen innanför slottsentrén sitter ett stort porträtt på den så kallade Hönsagumman, som enligt sägnen räddade slottet från fientligt anfall och som tack blev avporträtterad, vilket annars var ovanligt för tjänstefolk. Hon påstås hålla ett vakande öga på alla som kommer in i slottet än idag.

Grevinnan Maria Klingspor sägs besöka slottet den 2 maj varje år, på sin make Philips namnsdag. Ögonvittnen säger sig ha sett henne resa sig ur sin grav på Örtomta kyrkogård och vandra till slottet. Slottets personal måste då alltid ha förberett med kakor i hennes sy rum för att fira makens namnsdag.

Vi stannade i Söderköping, vandrade genom den pittoreska gamla stan med låga trähus och blommande trädgårdar och kom så fram till rådhuset på det lilla torget. Staden grundades redan på 1100-talet och var då en viktig hamnstad och säte för många politiska möten. Den hade sin storhetstid under Bjälboätten på 1200-talet. Idag är turistnäringen viktig för staden på grund av dess läge vid Göta kanal och närheten till Sankt Annas skärgård.

Nästa studiebesök blev Arbetets museum i Norrköping i det så kallade Strykjärnet, en nedlagd textilfabrik i sju våningar, som nu innehåller permanenta och tillfälliga utställningar av skiftande slag. I trapphuset kan man läsa om textilarbetaren Alva som arbetade i spinneriet i 35 år och vars liv formades efter fabrikens rutiner.

Tredje dagen ägnades åt studiebesök på Linköpings slott och Linköpings domkyrka. Linköpings slott är Sveriges äldsta bevarade profana byggnad med delar från 1100-talet. Slottet ligger mitt emot Linköpings domkyrka. Trakten kring Linköping var säte för den Sverkerska ätten under tidig medeltid och slottet uppfördes ursprungligen som en biskopsgård. Den siste katolske biskopen som bodde på slottet var Hans Brask. I samband med reformationen blev borgen ett kungligt slott.

Under sent 1700-tal renoverades slottet till en bostad för länets landshövding vilket det är än idag.  

Linköpings domkyrka är en ståtlig byggnad vars torn är lika högt som byggnaden är lång. Domkyrkan har byggts om och byggts till i omgångar och har därför flera olika byggnadsstilar. Att vara biskop i Linköping var förr det finaste ämbete man kunde ha näst efter att vara kung och medförde även världslig makt och rikedom.

Mariakoret med dess imponerande fönster i graverat glas är väl värt ett besök. I rätt belysning ser man att Marias mantel är dekorerad med alla de örter som tillskrivs hennes läkekonst.

Vi besökte också Flygvapenmuseet utanför Linköping. En lokal guide berättade om den ryska nedskjutningen av en svensk DC3:an som ägnat sig åt signalspaning över Östersjön nära ryska gränsen 1952. Först 2003 återfanns vraket på Östersjöns botten. Man lyckades bärga det och det finns nu i en gigantisk monter på museet, där det ligger precis så som då man fann det. Åtta personer omkom, varav fyra återfanns i planet.

En rundvandring i friluftsmuseet gamla Linköping blev det på eftermiddagen. Där finns hus som flyttats från själva Linköping för att bevaras för framtiden. Ett trettiotal lägenheter är också i bruk på området. Ett omtyckt turistmål på sommaren med många aktiviteter för barn och vuxna.

På kvällen åkte vi på en tre timmars naturskön middagskryssning på Kinda kanal med M/S Kind. Vi passerade i sakta mak Nykvarns sluss, Tannefors slussar och Hackefors sluss, där båten vände och förde oss tillbaka till utgångspunkten, ett trevligt avslut på torsdagskvällen.

På fredagen var det dags för hemfärd. Vår guide Markus mötte oss vid Rökstenen nära Ödeshög och berättade om de senaste rönen kring denna mystiska sten från 800-talet som har runor inristade på alla sidor, även på toppen och smalsidorna. Runorna är ristade med både den äldre och den yngre runraden. Det finns också lönnrunor, och en del textrader består av chiffer. Runristaren har haft stor kunskap om sin tids myter och ville nog sätta sina läsare på prov. Dagens forskare är ganska ense om hur runorna ska läsas men inte hur texten ska tolkas.

Vid Rökstenen tog vi farväl av vår guide. Som tackgåva för hans fina guidning fick han en del nutidshistoria i form av Aktiva seniorers jubileumsskrift.

Efter fika på Väderstads Centralkonditori gick färden åter mot Grästorp. Vi var hemma på tidig eftermiddag, trötta men nöjda med resan. Stort tack till Ingemar Enström som körde oss lugnt och säkert på färden. // Kristina Hurtig

Vi var en fullastad buss som åkte från Grästorp via Uddevalla och Skår-färjan till Lysekil.

Under hela resan berättade Boris mycket om gårdar, folk ock händelser i Bohuslän på ett intressant och underhållande sätt.

Vårt första besök gjorde vi på Vikarvets museum. Namnet Vikarvet syftar på den gamla benämningen Viken från Oslo och söderut mot Kungälv, där sedan Bohuslän blev svenskt efter freden i Roskilde 1658.

På museet tog två guider emot oss och visade två gamla hus bl.a. Fiskebäckskil- och Rågårdsvikstugan samt gamla fiskebåten Frifararen byggd på Orust 1890.  

Inne i själva museet som invigdes 1972 visades utställningar om stenhuggare, fiskkonservarbetare, konservindustri, modellbåtar, bohuslänsk stickning och badorten Lysekil.

Färden gick vidare till Hunnebostrand och Bella Gästis där vi serverades en ”busslunch” i en genuin skärgårdsmiljö. Det gavs även tid för en promenad i Hunnebostrands fina Skulpturpark.

Vi åkte vidare till Stenhuggeri museet där fick vi under 2 timmar en intressant och trevlig information och visning om hur stenen bearbetades och varför smeden var stenarbetarens kompanjon och bästa vän. Besöket blev inte sämre av att det bjöds på fika.

Hemma igen vid 19-tiden efter många nya intryck och lärdomar. // Gunnar ”Charlie” Håkansson

Vi var 20st som med egna bilar tog oss till Skallmeja. Där mötte Mats Nilsson ägare till museet upp.

Det var mangårdsbyggnaderna på hans gård som blivit museum med åren.

-Han hade tidigare haft mjölkproduktion men de sista åren var det jordbruk och svinproduktion.

-Museet består av ca 80 000 artiklar.

Det finns allt från militär IR-span utrustning till verktyg för att stämma pianon.

– Med Mats intressanta berättande om de olika sakerna började vi rundvandringen. Efter 1,5h var det dags att ta fram den medhavda kaffekorgen.

Därefter fortsatte vi att se de olika föremålen som var upphängda eller uppställda utmed väggarna och även i taken.

Vi såg en lägenhet med fyra rum, kök, sovrum, kontor och finrum eller salen som man sa förr, i ordning med allt som fanns i ett hem på 40 och 50 talet. Pottorna stod på plats i sovrummet. På kontoret fanns kassaskåpet från Lagmansholm och i köket stod konservburkar med grönsaker och svamp daterade från 1940 talet. Salen med uppdukat finporslin och ett litet vardagsrum där soffgruppen var mycket bekant för oss ” gamlingar”.

Mats är som alla förstår en händig karl som kan det mesta. Han bygger även fina vagnar på gamla chassin och lackade vagnskorgar. De används exempelvis på hembygdsdagar. Han har även smitt jättefina taklampor av gamla höräfsor.

Vi gick runt och tittade förundrat på allt som fanns samlat och minnen från barndomen kom till oss.

Trots det kalla vädret så samlades vi alla (nästan) utanför och tog ett kort vid oljefaten.

// Gunnar ”Charlie” Håkansson

Sparbanksstiftelsen Väst Kulturpris 2024 tillföll föreningen Höljebacka Brandmuseums vänner. Sedan 2011 drivs verksamheten i föreningsform där Annika och Putte Fredriksson ingår.

Vi var 27 personer som tagit oss med egna bilar till Upphärad, där Annika och Putte tog emot och hälsade välkomna.

Vi blev indelade i 3 grupper: Den gruppen jag var med i fick först gå in i Frisörsalongen, som fanns i ett eget litet hus. Vi fick tänka oss tillbaka till 50–60 talet och ändå längre. Där fanns 4 skyltdockor som satt framför speglar och hade tidstypiska kläder på sig. Annika berättade trevligt om alla kläder, hattar, smycken, hårtorkar och hårrullar.

Nästa hus var ett hus för 3 brandbilar, det fanns fler brandbilar i ett förråd vi inte fick se. Den äldsta brandbilen var från början av 1900-talet. Bilden föreställer en brandman från förr i Grästorp som var på besök.

I nästa rum fick vi se 4 ambulanser som var minutiöst renoverade. Den äldsta var avsedd att bli dragen av en häst.

Efteråt drack vi kaffe och åt smörgås och kaka. Då berättade värdfolket om sina samlingar om bland annat kaffetermosar och kakburkar m.m. Vi fick också höra berättelser om Glass-Oskar från Trollhättan. Putte berättade att hans pappa kom hem med glass som barnen fick äta upp med en gång, för man hade ingen frysbox på den tiden. Museet är öppet varje tisdag från klockan 12–20 med början i juni.

Vi tackade för oss och åkte hem efter en mycket trevlig eftermiddag.

// Madeleine Andersson//

Kl. var 08:58 den 9 maj, det var ett lätt regn, men med förhoppning om bättre väder.

Då kom buss nr 1 och tog med oss, 21st. Aktiva seniorer på vår resa via Lidköping för byte till Kinnekulletåget. Vårt mål var Mariestad, denna Vänerns pärla. Där skulle vi utforska staden på egen hand, eller i grupp allteftersom man önskade.

Själv var jag med i en grupp som blev 9 personer stor. Vädret var perfekt för en promenad så vi gick Hälsans stig, en strandpromenad vid Tidans utlopp i Vänern, genom hamnen och ut mot Folkets park på udden. 

Vi gjorde ett uppehåll på Vadsbo museum, som egentligen var stängt, men en engagerade museiintendent öppnade för bara vår skull.

Slutligen var vi framme vid en restaurant som hette Sällskapet, och det visade sig att nästan alla hade hamnat här, Maten var toppen och av antalet besökare kunde man se att detta var ett populärt ställe. 

Efteråt drog vi oss genom Mariestads gamla stad till Domkyrkan som förärades ett besök. Nu, nöjda, mätta och trötta återvände vi till stationen för vår resa hem. Resan verkad vara uppskattad, så det blir nog fler sådana här resor framöver till allahanda andra resmål.    

Förr hette det vid pennan, nu får det väl bli vid tangentbordet

Jan ”Gnistan” Vinberg.